Ja det låter bra, vi behöver så klart behöriga lärare till skolor i utsatta områden. Men kan det vara så att de undviker dessa skolor då de ser problem och ökade krav på sig? Jag är den sista att döma dem i så fall. Men jag är självklart glad över att det finns många lärare som vill ta sig an utmaningen och som vill hjälpa elever som behöver extra stöd. Däremot så funderar jag över om det är rätt väg att gå att hela tiden tala om utsatta skolor, utsatta elever och utsatta områden. Utsatta för vad? Vad är egentligen definitionen? Och är vi människor alltid ”utsatta” då vi har problem? Varför dessa kraftuttryck som bara sätter en negativ stämpel på oss?
Jag är rädd att vi genom vårt sätt att tala om exempelvis skolor är med och ökar problemen. Att automatiskt sätta likhetstecken mellan föräldrarnas inkomst och problem hjälper ingen. Det är viktigt att se utmaningarna, men att man är till exempel invandrare är inte detsamma som att man är utsatt eller att man är ett problem. Givetvis så behöver en elev som inte kan svenska mer stöd, men är eleven automatiskt utsatt bara för att den inte har kommit in i svenska språket efter att ha bott här i bara tre månader? Nej, självklart inte! Men definitonen av den här eleven är enligt många just ”utsatt”.
Man blundar inte för problemen bara för att man även ser det positiva och för att man lyfter fram det som är bra på en skola eller i ett område. Man måste se både och och vill man få fler behöriga lärare till en skola så är det nog dags att sluta prata om socioekonomiska problem och diskutera i vanliga ordalag hur man kan stötta de elever som inte har föräldrar som kan hjälpa till med läxor i samma omfattning som de flesta andra (kanske ska vi förresten ha läxläsning på alla skolor?). Vi är alla olika och en del av oss behöver lite mer stöd, men vi är inte automatiskt utsatta bara för att vi råkar bo på en gata med lägre medelinkomst än andra.
Katharina Wallenborg, ordförande