Så lyder en av rubrikerna i kommunens broschyr ”Handikappomsorgens värdegrunder”. Texten inleds med: Vad innebär det för vårt arbete att alla människor har lika värde och lika rätt? Jo, bland annat att vi ständigt måste se upp för risken att dela in människor i ”vi” och ”dom”, eftersom det lätt leder till diskriminering och uteslutning.

De flesta instämmer så klart, men varför är samhället ofta så angeläget att dela upp? Hur många gånger hör man inte talas om ”svaga grupper”? Visst är vissa starkare än andra, men direkt man har uttalat något sådant så har man i bakhuvudet att den här personen eller gruppen människor är svaga och detta utan att man ens har talat med dem.

Ofta dömer vi ut hela bostadsområden och får man ideligen etiketten ”svag” stämplat i pannan, så är det väl inte konstigt om självkänslan sjunker och ”de starka” får bekräftat vad de redan ”visste”. Dessutom: vem vill i varje sammanhang man engagerar sig representera ”de svaga”? Alla människor har någon styrka och ska vi hela tiden fokusera på det svaga istället för det starka så kommer vi aldrig att nå dit vi vill.

Vi borde ha handikappomsorgens tänkande med oss i allt vi gör, för det finns så otroligt mycket styrka, oavsett till exempel vilken adress man bor på.

Katharina Wallenborg, kommunalråd med ansvar för demokrati och folkhälsa