I går skrev jag om funktionshinder i arbetslivet och det gjorde jag eftersom jag önskar att vi var mer toleranta mot varandra och såg tillgångarna hos varandra före hindren. Det är lätt att reagera om någon avviker från det som man anser tillhör det normala och jag tycker att begreppet ”funktionshinder” har gått för långt när piercing räknas in i det. Däremot så kan det vara ett hinder givetvis och i vissa arbeten kan det finnas fullt rimliga skäl till att inte acceptera det, men det är en annan sak.

Jag skulle vilja utveckla det som jag började diskutera igår, för som i de flesta fall så finns det alltid två sidor av saker och ting. Trots att jag verkligen vill att vi ska bli mer toleranta mot varandra, så önskar jag samtidigt att vi släppte lite på individualismen ibland. När man läser om arbetssökande som både tackar nej till och även stämmer arbetsgivare för att de inte får se ut hur de vill på arbetsplansen så blir jag upprörd. Det finns sociala regler och det finns regler som en arbetsgivare kan ha fullt fog för och jag tror att det är bra om vi kan lära oss att skilja på privat- och arbetsliv. Att kunna visa hänsyn och förstå att man inte representerar sig själv på jobbet, utan att det är arbetsplatsen som man representerar förebygger sådana konflikter. Men självklart så ska kraven vara rimliga och det ska finnas grund för de krav som en arbetsgivare ställer oavsett vad det handlar om.

Med andra ord så går det både att öka toleransen mot varandra samtidigt som man som individ anpassar sig till de krav som finns i arbetslivet.

Katharina Wallenborg, gruppledare