Funktionshinder i arbetslivet

I går skrev jag om funktionshinder i arbetslivet och det gjorde jag eftersom jag önskar att vi var mer toleranta mot varandra och såg tillgångarna hos varandra före hindren. Det är lätt att reagera om någon avviker från det som man anser tillhör det normala och jag tycker att begreppet ”funktionshinder” har gått för långt när piercing räknas in i det. Däremot så kan det vara ett hinder givetvis och i vissa arbeten kan det finnas fullt rimliga skäl till att inte acceptera det, men det är en annan sak.

Jag skulle vilja utveckla det som jag började diskutera igår, för som i de flesta fall så finns det alltid två sidor av saker och ting. Trots att jag verkligen vill att vi ska bli mer toleranta mot varandra, så önskar jag samtidigt att vi släppte lite på individualismen ibland. När man läser om arbetssökande som både tackar nej till och även stämmer arbetsgivare för att de inte får se ut hur de vill på arbetsplansen så blir jag upprörd. Det finns sociala regler och det finns regler som en arbetsgivare kan ha fullt fog för och jag tror att det är bra om vi kan lära oss att skilja på privat- och arbetsliv. Att kunna visa hänsyn och förstå att man inte representerar sig själv på jobbet, utan att det är arbetsplatsen som man representerar förebygger sådana konflikter. Men självklart så ska kraven vara rimliga och det ska finnas grund för de krav som en arbetsgivare ställer oavsett vad det handlar om.

Med andra ord så går det både att öka toleransen mot varandra samtidigt som man som individ anpassar sig till de krav som finns i arbetslivet.

Katharina Wallenborg, gruppledare

Mål och budget för 2014

Igår debatterades och antogs ärendet mål och budget för 2014 i kommunfullmäktige. Det blev en lång dag, speciellt då vi var tio partier som skulle debattera. På det stora hela så skulle jag vilja säga att vi är ganska överens och de fem oppositionspartierna köpte mer eller mindre våra förslag. Bland annat så föreslår vi alla tio samma skattesats, 19:95 precis som vi redan har och i övrigt är det egentligen bara smärre justeringar från de andra när det gäller ekonomin och det gäller i väldigt stor del även textdelarna. Däremot så finns det ju stora skillnader när det gäller infrastruktursatsningar som att Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte vill bygga Södertörnsleden och att man vill dra ner på de så viktiga IT-satsningarna.

För oss i Drevvikenpartiet så är bland annat arbetet med Samkraft viktigt där vi jobbar förebyggande bland barn och unga som riskerar att hamna i problem och vi lägger även i år 3 miljoner här. Förebyggande socialt arbete är alltid lika angeläget. Majoriteten föreslår även (vilket de andra ställer sig bakom) att barnahuset i Flemingberg ska permanentas. Tillsammans med några andra var jag nyligen på studiebesök på barnahuset, en fantastisk verksamhet som är mer än viktig.

Det är också angeläget att jobba vidare med maten i våra verksamheter och jag är väldigt glad för att förskolenämnden har bestämt sig för att trycka på vikten av utbildad personal i förskoleköken och även välkomnandet av barnen in i köken igen. Vi vill ge dem ett matintresse redan från början och jag tror att det är något som kommer att gynna deras hälsa resten av livet. Att ha bra vanor från start är en bra försäkring för god folkhälsa.

Inom arbete med folkhälsa finns alltid mer att göra, även i en kommun som Huddinge som jobbar bra med frågorna och jag vill lyfta fram vikten av att fokusera mer på de äldres hälsa. De gamla blir fler då vi bland annat lever längre. De flesta är relativt pigga men oavsett hur man mår så ska vi som kommun ge så bra förutsättningar som möjligt för ett aktivt och harmoniskt åldrande.

För hälsans skull kommer kommunen framöver att jobba mer för att förebygga spelmissbruk, men även för att hjälpa dem som tyvärr redan har fastnat i det här. Med dagens teknik så är detta något som vi måste möta och det är inte en dag för sent att vi gör en större insats här.

Det här var några axplock och vill du titta på debatten så gå in på: http://huddinge.se/live

Katharina Wallenborg, gruppledare

”Vi och dom”

Så lyder en av rubrikerna i kommunens broschyr ”Handikappomsorgens värdegrunder”. Texten inleds med: Vad innebär det för vårt arbete att alla människor har lika värde och lika rätt? Jo, bland annat att vi ständigt måste se upp för risken att dela in människor i ”vi” och ”dom”, eftersom det lätt leder till diskriminering och uteslutning.

De flesta instämmer så klart, men varför är samhället ofta så angeläget att dela upp? Hur många gånger hör man inte talas om ”svaga grupper”? Visst är vissa starkare än andra, men direkt man har uttalat något sådant så har man i bakhuvudet att den här personen eller gruppen människor är svaga och detta utan att man ens har talat med dem.

Ofta dömer vi ut hela bostadsområden och får man ideligen etiketten ”svag” stämplat i pannan, så är det väl inte konstigt om självkänslan sjunker och ”de starka” får bekräftat vad de redan ”visste”. Dessutom: vem vill i varje sammanhang man engagerar sig representera ”de svaga”? Alla människor har någon styrka och ska vi hela tiden fokusera på det svaga istället för det starka så kommer vi aldrig att nå dit vi vill.

Vi borde ha handikappomsorgens tänkande med oss i allt vi gör, för det finns så otroligt mycket styrka, oavsett till exempel vilken adress man bor på.

Katharina Wallenborg, kommunalråd med ansvar för demokrati och folkhälsa